Ett kärt gädd PB

Jag stod där på den halvruttna bryggan täckt med mossa och växter, och efter vad som känns som att vara en evighet så tar jag mitt sista kast. Jag kände hur vinden tog tag i mig och lyfta mig bakåt men ändå bestämde jag mig för att stå kvar och ta ett sista kast.

Jag kastade mitt livlösa plastbete långt längs med näckros bältet utanför vassen. När draget landat i vattnet ryckte jag på mitt spö så att det livlösa betet får en magiskt dansande rörelse i vattnet som inget rovdjur kan motstå. Jag ser hur vassen pressas åt sidorna och ut kommer en grön skugga som skjuten ur en kanon och klipper de livliga betet med en sådan kraft att det bildar en vatten explosion på ytan.
Det är en vacker madam som drar ner till botten på ett ögonblicks sekund och jag står där stel som en pinne men som om min kropp vet vad den ska göra utan hjärnan lyfter jag spöt i en sån kraft att betet sätter sig i läppen på henne. När hon tillslut spräcker vattenytan så står jag där förstummad av hennes vackra gröna skönhet och jag tar henne i gällocket och lyfter upp henne och krokar loss betet från de kraftfulla käkmusklerna och släpper tillbaka henne ner till de tysta djup av sjön.

En kommentar till “Ett kärt gädd PB”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *