Kustöring

Som en full alkoholist snubblade jag ut på den smala stenpiren som gick ut till den lilla platta ön mitt ute i havet. Jag kunde inte riktigt koncentrera mig på de vassa stenarna jag gick på eftersom att jag var så ivrig att få komma igång med att jaga havets silver.

Från öns mitt stack det upp en vit fyr som bröt det annars oändligt platta havslandskapet. Vid fyrens fot ställde jag mig och spanade efter de bästa platserna.
Problemet den dagen var dock vågorna, som storleksmässigt var jämförbara med ganska stora cyklar, som slog mot den steniga strandlinjen och en bra bit ovanför. Detta gjorde att det i princip bara fanns ett ställe där det ens var möjligt att göra ett kast.
Jag gick mot det stället, kom fram, och vadade ut några meter i det krispiga januarivattnet.

Innan jag hann kasta så ställde jag mig och tog ett djupt andetag och kollade ut över det stora tomrummet som fanns utöver havet och ut mot horisonten. Ett sådant enormt tomrum som ger en obeskrivlig frihetskänsla.
Med en snärt svingade jag sedan iväg det långsmala draget ut i detta tomrum.

Jag fick ingen öring första kastet. Eller andra kastet. Det var några kast senare som jag fick uppleva den upprymda känslan av att drilla en öring. Efter mycket sprattlande och djupt spöböj så gled den lilla silvriga krabaten in i håven och jag fylldes av lycka från topp till tå. En sådan lycka bara ens första havsöring kan ge.

Efter ett snabbt foto så lät jag fisken återvända till sitt rätta element. Den tog ett par snabba knyck med fenan men stannade sedan upp ett ögonblick. Som om den funderade på vilket håll den skulle ta. Efter att ha gjort sitt val så simmade den sedan kvickt ut mot de virvlande vågorna igen.

“Hej då”, tänkte jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *